Ormvråk Buteo buteo (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Ormvråken häckar i skogsmark, ofta i anslutning till öppna marker såsom jordbruksmark, myrar och hyggen. Den förekommer tämligen allmänt i hela Västmanland. Möjligen är förekomsten glesare i Övre Bergslagen.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2008-2018.

 

Numerär

 

Ett par täthetsuppgifter från Bergslagen föreligger. Inom Grimsö forskningsområde i Ramsberg, cirka 150 km² stort, häckade ungefär 10 par ormvråk under år med god tillgång på sork (Per Angelstam 1987b). Detta motsvarar en täthet av 6,7 par/100 km² landarea. Beträffande Fagersta kommun, dvs. Västanfors och Västervåla, skrev Leif Lejdelin (1984) att ormvråken ”...häckar täml. allmänt. Totala antalet par är ej inventerat men rör sig sannolikt om 10-20 par.”.  Detta motsvarar 4-8 par/100 km² landarea.

 

Betydligt högre tätheter har uppmätts i Mälarområdet. Efter inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-81 drog Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1982) följande slutsats: ”Våra resultat pekar således på att ett ormvråkspar behöver ett område på 75-100 ha, varav större delen skogtäckt.”, vilket innebär en täthet i intervallet 100-133 par/100 km². Ett område vid Asköviken och Tidö i Rytterne inventerades både 1982 och 1984 med resultaten ett (1) respektive tre (3) par (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b; Martin Green, opubl.), vilket motsvarar en täthet av 5,9-17,7 par/100 km² landarea. Hela Ängsö socken, 29 km² landarea, inventerades 1983-84 då sammanlagt 8 revir karterades (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 27,5 par/100 km².

 

Den förmodade tätheten på mälaröarna ovan synes extremt hög och är knappast representativ ens för Mälarområdet. Övriga inventeringsresultat i Mälarområdet pekar på tätheter under goda år på 20-30 par/100 km² landarea. Om man räknar med ett toppvärde på 25 par/100 km² landarea erhålls 438 par i Mälarområdet. I såväl Skogslåglandet som Bergslagen synes tätheterna var betydligt lägre och om man räknar med 10 par/100 km² landarea erhålls 650 par i de båda naturgeografiska regionerna tillsammans. Sammantaget skulle landskapet Västmanland därmed hysa cirka 1 100 par, vilket kan jämföras med Ulf Ottossons m.fl.  (2012) beräkning till 1 300 par. Även Lars Lindells (1977) skattning till 600 par torde således vara för låg.

 

 

Revirkarteringar vid Asköviken 1985-91 resulterade i enstaka revir två av åren, 1988 och 1990 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 indikerade en minskning över tid, dock ej statistiskt signifikant, men mellanårsvariationerna var samtidigt rätt stora (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner ormvråken i sin beskrivning av Mälaren: ”Qvid-Falken (F. Buteo) hvilkens ungar hafva et ömkeligt läte, som helst bor åt Upsala-kanten, och är en fiende af Paddor och Grodor”.

                

I Örebro län ansågs den i mitten av 1800-talet vara ”mycket talrik.” (Carl Rudolf Sundström 1868). Från 1800-talet i övrigt finns mycket få uppgifter, vilket jag tolkar som att ormvråken var så pass allmänt förekommande att den inte uppmärksammades särskilt mycket i litteraturen. De notiser som finns speglar istället en syn på ormvråken som skadedjur och att den förföljdes därför. Adr. Giöbel (1877) skriver bl.a. att ”Ormvråken, åtminstone den gamla fogeln, tager här i storskogen mycket ofta hönor och ungar af tjäder, orre, jerpe och and…” och han redovisar också att under perioden 1874-76 fälldes sammanlagt 91 ormvråkar av ”Hellefors’ jagtförening”. Carl Kjellin (1904) nämner ormvråken i förbigående från Fänsbosjön i Fellingsbro i samband med en skildring av kråkskytte för berguv ”En majmorgon 1894”: ”Medan jag ifrigt spejar mellan kvistarna för att kunna få bössmynningen mot honom [en duvhök], hör jag ett par ormvråkar med sina darrande stämmor bidraga till den allmänna kråkkonserten...”. En ormvråk från perioden 1897-1902 tas upp i ”Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).”.

 

Ett par notiser från 1920- och 1930-talen från Hällefors:

 

1923      ”Från Daglösberget i Hällefors socken har Skogvaktaren K. F. Jansson insändt en vråkfamilj. Hanen af detta par skjuten den 29/6...” (Einar Lönnberg 1923).

1939      ”Under en ringmärkningstur i skogarna vid Skålen, Hällefors socken, Örebro län, den 1 juli detta år besökte jag bland annat ett sedan flera år bebott ormvråkbo. ...boet delvis var nedfallet.” (Edvard Rådberg 1939).

                

Ett par uppgifter därefter hävdar såväl ökning som minskning: ”Ormvråken har ökat i Västmanland (O. Knöppel)...” (Kai Curry-Lindahl 1944); ”...har dock minskat i... ...Väringentrakten, Närke [även Ervalla/Näsby] (E. Sjöstedt).” (Kai Curry-Lindahl 1951). Som skäl för minskningen vid Väringen uppger Erik Sjöstedt (1958) att ”Ormvråken for illa och blev hemlös under de stora avverkningarnas år...”.

 

I Västerfärnebo tillhörde ormvråken ”de vanligaste” häckande rovfåglarna (Olof Knöppel 1951). Sven-Olof Andersson (1954) uppgav den som ”...häckande, mindre allmän” i Lundby socken 1945-53. Vid Asköviken i Västerås-Barkarö var ormvråken ”allmännast” bland vråkarna (Bertil Walldén 1955, s. 239) och för landskapet som helhet betecknade Olof Knöppel (1958) den som ”allmänt förekommande som häckfåglar”. I Norberg tycktes ormvråken däremot vara ”förhållandevis mindre vanlig” och ”Många iakttagelser under årens lopp tyda på att bivråken skulle vara vanligare än ormvråken i dessa trakter.” (Bengt H. Girell 1958). I den så kallade ”Hälleskogen” i Fläckebo/Västerfärnebo var ormvråken ”rätt vanlig”, enligt Gustaf Adolf Olsson (1958).

 

Från Arboga rapporterades ”Ökning av beståndet i Arbogatrakten (Hans-Erik Karlsson, Lars-Erik Spritt).” (Hans Avelin 1970) medan den tydligen försvann som häckande vid Norsa i Munktorp i början av 1960-talet: ”Fram till början av 60-talet lär arten ha häckat inom området eller strax intill. Därefter sällan iakttagen utom under sträcktiden, då den rätt fåtaligt passerar området eller vistas där för proviantering.” (Arne Eklöw 1970).

 

Flyttande ormvråkar, ibland med ansenliga dagssummor, uppmärksammades redan på 1950-talet. Mest handlade det om höstflyttningen men Ingvar Granqvist (1971b) presenterade ett försök till kartläggning av vråkarnas flyttleder under april 1951-1954, sydväst om Västerås:

 

                

Den tidigaste rapporten om höststräckande ormvråkar lämnades av Bertil Walldén (1955, s. 237) från Gäddeholm i Irsta: ”...de stora öppna fälten bortom Hässlö flygfält. [---] ...den 20/9 1953: Femton ormvråkar... ...åkte hiss på termikvindarna...”. Vid Gnien i Ramnäs summerades 67 ormvråkar våren 1975 och 91 ex. på hösten samma år. Till höstsiffran lades också 71 obestämda vråkar, dvs. bi- eller ormvråk (Sören Larsson 1975b). Högre (minst 100 ex.) dagssummor av sträckande ormvråkar före 1976:

 

1966      100 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 8.9 (Max Melin, opubl.).

1970      330 str. Asköviken 20.9 (Lars Lindell 1973e; Bo Kumlin 1971).

1970      120 str. Gnien i Ramnäs 20.9 (Lars Lindell 1973e).

1975      172 str. Asköviken 7.9 (Thomas Skoglund 1976; Lars Lindell 1975g). 

1975      255 str. Asköviken 20.9 (Thomas Skoglund 1976; Lars Lindell 1975g). 

 

Vinterfynd var förr ovanligt och före 1976 är endast följande kända:

 

1954         ”Ett ex. den 17.1.1954 vid Asköviken.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1955). ”Ett ex. i vinterdräkt iakttogs den 17 jan. 1954 tillsammans med två stationära fjällvråkar vid Askövikens inre ängar.” (Jens Wahlstedt 1955b). Den ovanligt sena hösten var den sannolika orsaken till iakttagelser av stenknäck, ormvråk, tornfalk, blå kärrhök och fjällvråk mitt under vintern.” (V.N.F. 1954-04-06, § 1).

1962         1 ex. Fagerön i Ängsö 6.1 (Bo Kumlin, opubl.).

1962         1 ex. Ängsön i Ängsö 21.1 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.). 

1963         1 ex. Virsbo i Ramnäs 20.1 (Sören Larsson, opubl.). 

1965         1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 17.1 (Lars Boberg, opubl.) och 23.1 (M. Högfeldt, opubl.).

1971         ”1 ex. 30.1 Storå [Lindes] (Ola Almkvist). Ej rapporterad som övervintrande under de senaste tio åren.” (Lars Lindell 1972e).

1972         1 ex. Skinnskatteberg 24.12 (Per Angelstam, opubl.).

1973/74    1-2 ex. Ängsön 9.12-10.2 (Sören Larsson m.fl., opubl.).

1973         1 ex. Kolbäck 10.12 (Lars Lindell 1976d).

1974         1 ex. Norrsjön i Sura 9.2 (Lars Lindell 1976d).

1974         1 ex. Gussjön i Fläckebo 1.12 (Kalle Källebrink m.fl., opubl.).

1974/75    1-2 ex. Ängsön 7.12-9.2 (Kjell Ingeström m.fl., opubl.; Lars Lindell 1976c; Lars Lindell 1976d).

1975         1 ex. Gäddeholm i Irsta 5.1 (Janne Virking, opubl.).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 6 skinnlagda ormvråkar från Väst­manland, varav den tidigaste är en hanne från Sala den 15 september 1935. Dessutom finns ett adult par från ”köpingstrakten” 18 april 1954 samt tre honor (1 ad., 2 juv.) från Norberg 7-16 juli 1958 (Göran Frisk, in litt.).

 

Flyttning och övervintring

 

Ormvråken flyttar bort huvudsakligen under september till början av oktober och anländer i regel under mars månad, ibland redan i februari. Det på senare år kraftigt ökande antalet vinterfynd försvårar tolkningen av tidpunkten för både vårflyttningen och höstflyttningen, men mediandatum för första fynd av minst 10 ex. under perioden 1976-2018 är den 29 mars. Motsvarande mediandatum för sista fynd är den 6 oktober.

 

Period

Mediandatum (minst 10 ex) för

 

första

vårfynd

sista

vårfynd

första

höstfynd

sista

höstfynd

 

1976-1985

28 mars

30 mars

5 september

28 september

 

1986-1995

-

-

12 september

28 september

 

1996-2005

21 mars

3 april

5 september

10 oktober

 

2006-2015

29 mars

4 april

22 augusti

10 oktober

 

2016-2018

7 april

19 april

1 september

2 oktober

 

 

Veckovis fördelning av fynd av minst 10 ormvråkar 1976-2018.

 

Under höstflyttningen kan emellanåt ansenliga dagssummor av sträckande ormvråkar uppnås. De högsta (minst 200 ex.) dagssummorna 1976-2018:

 

1996      205 str. (S) Asköviken i Västerås-Barkarö 2.10 (FiV 28:135).

1999      200 str. Sjölunda i Arboga 3.10 (FiV 31:110).

1999      265 str. (S) Ransta i Kumla 6.10 (FiV 31:110).

2005      437 str. (SV) Gnien i Ramnäs 3.10 (FiV 37:109).

2006      396 str. (S) Kvicksund i Rytterne 8.10 (FiV 38:109-110).

2006      381 str. (S) Snickarberget i Sura 8.10 (FiV 38:110).

2007      294 str. (S) Snickarberget 27.9 (FiV 39:66).

2010      680 str. (S) Kvicksund 10.10 (FiV 42[2-3]:29).

2016      231 str. (SV) Gnien 30.9 (Ralf Lundmark, opubl.).

 

Dagssummorna under vårflyttningen är oftast av betydligt lägre valörer och de högsta (minst 50 ex.) är följande:

 

2005      53 str. (N) Lagårdssjön i Kolbäck 22.3 (FiV 37:109).

2006      80 str. (N) Gnien i Ramnäs 30.3 (FiV 38:110).

2010      83 str. (NO) Gnien 29.3 (FiV 42[2-3]:29).

 

Sedan slutet av 1990-talet har antalet vinterfynd ökat kraftigt från att ormvråken dessförinnan ha varit knappt årlig under vintermånaderna. Som mest registrerades minst 67 ormvråkar vintern 2014/15. Vinterfynden har gjorts främst i östra och södra Västmanlands slättbygder.

 

 

Lokaler med fynd av ormvråk vintertid (1.12-28.2) 1976-2018.

 

Hela 68 i Västmanland ringmärkta ormvråkar, flertalet märkta som boungar under perioden 1928-1959, har resulterat i återfynd med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabell nedan. Fynden fördelar sig på månad och område enligt tabell:

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

 

 

2

1

3

4

3

2

1

Danmark

 

1

 

1

 

 

 

 

1

2

3

1

Tyskland

3

3

4

 

 

1

 

 

 

 

1

1

Nederländerna

 

5

2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Belgien

 

1

1

 

 

 

 

 

 

1

1

1

Frankrike

 

2

3

 

 

2

 

 

 

1

3

5

Spanien

 

1

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen B. b. buteo. Det kan noteras att något fynd av rasen B. b. vulpinus (Gloger 1833), som ibland också kallas ”ryssvråk” och som närmast häckar i Finland, aldrig har rapporterats med säkerhet från Västmanland. Däremot finns några äldre uppgifter som gör gällande att den rasen skulle häcka i norra Västmanland. Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango (1950-51, s. 378) skrev t.ex. att ”Den ’vanliga’ ormvråken, rasen buteo, häckar i skogsmark... ...från Skåne åtminstone upp till södra Värmland, Närke, Västmanland och Uppland. Där ersätts den efterhand av en närstående form, ryssvråken...”. SOF (1970, s. 51) angav häckningsutbredningen norr om Västmanland men angav också att den var ”Iakttagen på sträcket i övriga delar av landet.”. Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 412) uppger ett häckningsfynd i landskapet: ”...har den nordliga ormvråken häckat... ...i Västmanland vid Grythyttan...”. Denna uppgift rapporterades av Einar Lönnberg (1936b): ”Enligt ett benäget meddelande, som erhållits genom hr P. Skovgaard, Viborg, har vid Cama i dep. Basses Pyrenées, sydligaste Frankrike den 10 okt. 1935 skjutits en fågel som bar Riksmuseets ring B 596. Den hade ringmärkts såsom unge den 25 juni 1934 av jägmästare Edward Rådberg vid St. Lund i Grythyttans socken i västligaste Närke [sic!]. Den har blott uppgivits såsom vråkunge av märkaren, och mera kunde naturligtvis av honom ej sägas. Det var dock otvivelaktigt ej en unge av vår vanliga svenska ormvråk, utan av den ryska vråken. [---]”. Carl-Fredrik Lundevall (1960) redogör för ett antal fynd som påstås gälla rasen B. b. vulpinus, varav följande kan hänföras till Västmanland:

 

1924      ”För övrigt hava fällda fåglar erhållits från… …Orresta [Björksta] den 22 maj 1924…”

1936      ”5/9 1936. Sagån (dvs. gränsen mellan Uppland och Västmanland).”

1955      ”Till sist har [Allan] Lundin antecknat ett par vid Tisjön, Nora sn [även Möklinta!], den 19/5 1955…”

 

Övrigt

 

Ljusa färgmorfer av ormvråk, så kallade ”börringevråkar” uppträder ovanligt men regelbundet i landskapet. Det är tyvärr inte möjligt att analysera förekomsten närmare eftersom uppgifter om denna färgmorf inte enkelt går att finna i Artportalen.

 

Senast uppdaterad 2019-01-28