Trädpiplärka Anthus trivialis (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Trädpiplärkan häckar allmänt i öppen skogsmark, även på hyggen och trädklädda myrar, i hela landskapet. I Fagersta kommun är den följaktligen en ”allmän häckfågel”, enligt Leif Lejdelin (1984). På ”magra tallhedar som följer Svartälven” i Hällefors är arten en av karaktärsarterna (Tomas Carlsson 1984).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Vid en inventering av öar med naturskog i bl.a. Mälaren 1979-81, inklusive åtskilliga öar i Västmanland, framkom, till viss förvåning, att trädpiplärkan förekom regelbundet endast på öar över 12 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). Bland annat saknades arten på den drygt 90 hektar stora Fagerön i Ängsö. En genomsnittlig täthet av 10 par/km² skog ger ca 55 000 par. Betydligt högre tätheter har registrerats vid Asköviken 1985-91, som mest 25 par/km² skog, men i genomsnitt 14 par/km² skog (Thomas Pettersson, opubl.). Detta motiverar en höjning till det dubbla. Därtill kommer en sannolikt icke obetydlig förekomst i odlingslandskapet, såsom ekhagar, björkhagar, etc., samt inte minst trädklädda myrar. Förslagsvis 125 000 par i landskapet. Inventeringar vid Asköviken 1992-2000 visar en ökning, men arten har sannolikt gynnats i detta område genom restaureringar av tidigare igenväxta betesmarker. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade beståndet till 75 000 par.

 

 

 

Historik

 

Carl Rudolf Sundström (1868, s. 12) skrev beträffande Örebro län, att ängspiplärkan A. pratensis och trädpiplärkan ”äro båda allmänna”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två trädpiplärkor: ”♂ Tillberga 12.5.1874. S. Lampa.” (nr. C 169); ”♂ Vallby. 24.6.1924 V.N.F. Sk. av G. Nilsson” (nr. C 168). I Hällefors var trädpiplärkan allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 70). Av anonyma anteckningar i Västerås stadsarkiv, sannolikt förda av O. M. Floderus på 1920-talet, framgår att arten i trakten av Västerås ”häckar ej sällsynt enl. G. Nilsson” , sannolikt samma uppgift som följande: ”Ej sällsynt att denna häckar omkr. Wås.” (Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9).

 

I Lundby socken ansågs trädpiplärkan vara ”mindre allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954). Däremot var den ”allmänt häckande” vid Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970). Erik Strandell (1958) skildrar från ”Römosse” i Köping, att ”trädpiplärkans sång och egenartade spelflykt gladde den tidige morgonvandraren”. Vid inventeringar av Gälsmossen och Spelmossen år 1973 samt Stormossen 1975, samtliga belägna i Ramsberg, hittades 2 par på Spelmossen (24 ha) och 3 revir på Stormossen (63 ha) medan arten saknades på Gälsmossen (Sören Svensson 1978). Detta motsvarar en genomsnittlig täthet av 4,5 par/km² myr.

 

Hösten 1975 inräknades sammanlagt 341 sträckande trädpiplärkor vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hona från Norberg den 22 augusti 1958 (Göran Frisk, in litt.).

 

Flyttning och övervintring

 

Trädpiplärkan flyttar i augusti-september. Tre sena fynd är dels 1 ex. vid Säter i Ramnäs den 26 oktober 1996 (FiV 28:155), dels 1 ex. vid Munkängen i Västerås 9-11 november 1998 (FiV 30[2]:48) samt 1 ex. vid Råmarbo i Irsta den 13 november 2013 (FiV 45[2-3]:48). Arten återvänder i slutet av april eller början av maj. Ett mycket tidigt fynd är 1 ex. vid Rudö i Rytterne den 4 april 2009 (FiV 41:101).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen A. t. trivialis.

 

Senast uppdaterad 2018-08-24